Fia Danforth

Här är min berättelse. Den är väldigt lång.. men det var en lång förlossning och mycket saker som hände.
Jag delar med mig av denna mest för andra att läsa som kanske ska föda barn själva snart, för jag tyckte själv om att läsa andras och förbereda mig lite på hur det kan vara, även om alla förlossningar är väldigt olika!
Hoppas ni orkar läsa er igenom hela :)

05.05 vaknar jag av ett plopp. Verkligen, plopp sa det. Trodde först att det var lillen som sparkat sjukt hårt neråt, men sedan slår det mig; kan det vara vattnet? Näääääääh, tänker jag men ställer mig ändå upp från sängen.
"OMG, det bara riiiiinner massaaa!! Anton!!"
Vi vart helt nervösa och glada, shit nu händer det! Anton ringde förlossningen. Jag kände verkligen på mig att han ville ut när som hellst.
 
Jag hade inte haft några känningar innan alls egentligen, mitt ända tecken på att förlossningen skulle börja var att slemproppen gått några få dagar innan, att jag var mkt mer uppsvullen än vanligt och kände mig tröttare än tidigare. Mamma sa i efterhand att hon kunde ana när hon såg mig att det var på G, det syntes på mig. Jag var själv ganska säker på att lillen skulle komma innan utsatt datum, det var bara en känsla jag hade, som också stämde :)

Dem på förlossningen sa att vi skulle komma in vid 09.00 och kolla hur läget var helt enkelt, eftersom jag fortfarande inte hade några värkar eller så. Min reaktion blev att vi måste äta massa frukost! För jag vill inte bli hungrig om jag ska föda barn snart haha!

Väl inne så fick jag ligga med en CTG som mätte min sammandragningar och lillens rörelser, de konstanteradade att sammandragningarna inte riktigt hade kommit igång än, det var väldigt lång tid mellan dem. Jag hade inte heller öppnat mig något än.

Nu var kl runt 12.00 och vi åkte hem till mina föräldrar för att fördriva tiden. Det kom små förverkar emellan åt,  tror jag klockade dem med allt från 5-15 mellan dem och de var inte så starka, kändes som stark mensvärk typ.
Vi gick på promenader i så snabbt tempo jag kunde, jag gick upp och ner upp och ner upp och ner för trapporna, gick en miljon varv runt huset ungefär. Jag var sååååå ivrig! Kom igen nu då dumma värkar!! Vattnet har ju gått, gör meeer ont!
 
Framåt kvällen åker vi in till förlossningen igen för en undersökning och CTG igen. De konstaterar ungefär samma sak igen, fast nu är förvärkarna igång ivf, men gör inte så jätte ont. Så vi åkte hem igen.
 
Vid kl 23.45 på kvällen är det som att värkarna sätter igång på riktigt! Då började dem göra så sjukt ont! Jag fick en liten; oj oj, äre så här ont värkarna ska göra?! Samtidigt som jag vart jätteglad, i natt kommer han kanske! Jag klockade värkarna och klockade.. och klockade.. försökte andas igenom dem.. försökte sova.. gick inte så bra.. Ibland var det 4 min mellan och ibland 15 minuter hela natten.

Framåt morgonen så gjorde värkarna så ont att jag visste inte vart jag skulle ta vägen ärligt talat, sån sjuuk smärta, men fortfarande inte tillräckligt tätt. Vi försökte roa oss ändå, så gott det gick. Vi kollade bland annat på min favorit animerade film, ratatouille (he he).
 
Jag pratade med mamma i telefon o hon sa att jag borde ringa förlossningen igen och säga att det inte går längre helt enkelt och att jag vill ha något smärtlindrande. Så det gjorde jag, och tur var väl det för då fick vi åka in och få ett rum.

 

Vi kom in till förlossningen vid 12.45 på dagen. Väl där möttes vi av super trevliga och underbara barnmorskor, jag har en jättebra upplevelse av alla barnmorskor under min vistelse där och på BB.
 

Nu är det igång på riktigt tänkte jag! Det kändes så spännande, häftigt och skönt att äntligen få vara på förlossningen, att vara i rummet som vi skulle föda i, där vi skulle få vår son!

Men jag var bara öppen 1 cm.. så jag fick ingen bedövning eller något för än var det "tidigt" i processen. Då hade jag haft värkar i 11 timmar.
Eftersom att det inte hände så mycket så satte de igång mig med en BARD-kateter (som en liten ballong som hjälper till att töja ut till 4 cm). Den kändes inte så mycket alls.
När jag var öppen 4 cm (vid 15.50) såg BM att allt vatten inte hade gått än, så hon tog hål på hinnan ytligare, det var inte jätte skönt när hon gjorde det haha. Det rann massa mer vatten!

Tiden går och jag och Anton roar oss mest det går. Fast det är lite svårt i och med att jag fick värkar tätt. Men vi höll humöret uppe under hela tiden, det var ju så spännande! Kroppen som pumpade adrenalin! Ingen av oss var speciellt nervösa, mest lugna (jag var väldigt trött med) och väldigt fokuserade på vad som hände. Låg och pratade, peppade och spekulerade..

17.00 så ser vi att det blir något konstigt med hans hjärtljud. De blir jätte låga. En liten panik-känsla infinner sig hos mig. Anton, lugn som han är, säger att CTG:t kanske bara hamnat snett eller något! BM var snabbt inne hos oss och började leta rätt på hjärtljudet igen, men det gick inte riktigt. Snabbt (men hela tiden väldigt lugn) så väljer hon att sätta i en skalp på Linus huvud ist. En skalp är som en liten krok typ som fångar upp hjärtljuden via hans huvud istället för CTG:t som man har på min mage. Då får vi tillbaka kontakten och allt ser jättebra ut! Skönt!

I och med detta börjar jag nu känna mig svimfärdig. Kallsättas, spyr och får yrsel. Jag tror det blev lite för mycket, jag vart så himla rädd plus att det nu gått 17 timmar med fruktansvärda värkar, ännu längre med förvärkar och jag har knappt sovit något på hela natten. Jag upplever en panik-känsla av att jag inte längre kan kontrollera eller andas genom värkarna. Allt blev bara för mycket just då.

En halvtimme senare får jag börja använda den efterlängtade lustgasen! Jag tyckte lustgasen var lite svår till en början och förstod inte hur detta skulle kunna hjälpa? Men efter en stund blir den min bästa vän haha! Den tog verkligen inte bort värkarna helt, men de värsta värsta topparna försvann lite.

Jag hade en tendens att sjunga genom smärtan liksom, speciellt efter att lustgasen kom fram haha! Det kändes bättre och mer positivt att sjunga. En miljon var tydligen ett favoritord att sjunga! När värken var på toppen sjöng jag Eeeeeennn miiiiljoooon, en miljooooon! Typ, något sånt.
Jag ville att Anton skulle säga till varje gång värken var på väg att avta, det kan man se på CTG:t. Sen så ville jag att han hela tiden skulle stå och massera och trycka jätte hårt på min svank, det kändes lite bättre då. Man hittar ju sina egna sätt haha!

Det började bli kväll och jag var öppen ungefär 7 cm, här går det undan! Inte alls...
Jag var helt snurrig i bollen av för lite sömn, ont och lustgas. Vi började fundera på om lillen kommer hinna bli en "18 Juli-bäbis" eller om det blir en "19 Juli-bäbis".. BM sa att vi får nog räkna med den 19de.

Barnmorskan beslutar att jag ska få en tidig EDA (ryggbedövning) så att jag kan få sova lite om jag ska orka krysta när det är dags. "Tidig?!" tänkte. Det var väl minst sagt på tiden?! Men det var en tidig EDA eftersom jag fortfarande inte var så långt i själva förlossningsprocessen, efter typ 20 timmar med intensiva värkar.

21.30 sätter dem EDA:n. Jag mins att det blev ett halleluja-moment-delux!! Jag frågade barnmorskorna "kan det kännas SÅ HÄÄÄÄR bra av EDAn?!". Ja, det kunde det visst.

Jag o Anton började flamsa (övertrött haha) o prata igen efter att det varit kämpigt ett bra tag nu, vi gick runt lite och jag försökte prova lite olika ställningar för att lillen liksom skulle åka ner lite tänkte jag haha. Men vi båda var sjukt trötta nu och vi slocknade jättefort. Anton sov som en stock i en obekväm fåtölj bredvid hihi.

Någon gång här under natten får jag frossa och kan inte sluta skaka och hacka tänder på kanske en timme eller något sånt, minns inte exakt. Det kan man tydligen få.

BM kom in då och då för att kolla statusen. Vid 3 på natten var jag ÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN fullt öppen och jag börjar smått känna att krystningsvärkarna kommer. Det är som ett kraftigt tryck neråt. De stänger av droppet från ryggbedövningen för att låta krystningvärkarna få lite fart. Och jag tror jag får värkstimulerande dropp också.

Men det händer inte så mycket.. jag är fullt öppen men lillen verkar inte vilja komma ut ändå. Vid 05.15 vill BM att jag ska börja prov-krysta ändå. Jag tar i för allt vad jag kan och lite till! men inget händer..

Så 05.54 beslutar dem att hjälpa till att få ut honom med sugklocka. BM går igenom lite med mig och Anton vad det kommer att innebära. Jag känner mig lugn. Jag vet ju inte riktigt vad jag ska förvänta mig liksom. Vi är mest bara spända över att vi snart ska få träffa våran lilla kille!

Ett gäng läkare och barnmorskor kommer in och så krystar vi tillsammans, och i en krystning fäster de sugklockan på Linus huvud. Jag kan meddela folket att denna smärta är värre än någonting jag har kunnat inbilla mig, värre än värkarna! Det var nog första gången jag skrek på riktigt under förlossningen.
Men det gick fort då, 4 dragningar och 4 krystningar senare var han ute;
"Vi ser huvudet!", "Kom igen Fia, en krystning till sen är han ute!" hör jag dem säga. Overkligt nästan. Jag håller i Antons hand och klämmer den hårt. Försöker andas. Försöker lyssna på vad läkaren säger. Anton och min barnmorska pratar mycket lugnande och peppande med mig, dom var bäst! Sekunderna när jag verkligen trycker ut honom med all min kraft är det mäktigaste jag gjort!

19 Juli 06.04 såg vi vår son för första gången.

De torkar av honom lite och lägger honom på mitt bröst. Jag känner hans värme.  Det var magiskt.
Men fort slås jag av tanken, varför skriker han inte? Barnmorskan svarar inte utan försöker massera igång honom lite. Oro hinner infinna sig hos mig, varför skriker han inte? Det som jag lärt mig att de ska! Frågar jag igen. Precis när BM ber barnläkaren att komma så hostar Linus igång och skriket kommer. Lättnad! Vi pratar om bara några få sekunder och det har säkert blivit större i mitt huvud i efterhand, men detta är något jag fortfarande går och tänker på lite.. men det var säkert ingen fara alls egentligen.

 

När allt väl var som det skulle så fick Anton tillsammans med BM klippa navelsträngen.  Anton strålade rent ut sagt. Jag och han bara betraktar lillen tillsammans och ler, våran lilla Linus, våran son. Vad tokigt!
Jag kände en ENORM lättnad och harmoni inom mig när han låg där. En fulländad lycka och kärlek som jag inte trodde man kunde uppleva. Jag var också väldigt utmattad, men det förträngde jag nog i stunden.
Mina första tankar var; kan man vara så här vacker? Hur kan han vara så fin? Han är helt perfekt.. Wow!

Barnmorskan sydde något stygn, det gjorde inte så ont men var inte speciellt roligt heller. Men jag hade ju Linus på mitt bröst så jag var nöjd ändå haha.

Jag svimmade så fort jag satte mig upp eller försökte stå efteråt. Vi fick ligga kvar en stund och vila/sova, försöka att äta lite och så vidare. Sen fick jag åka rullstol till BB där vi låg i 3 dagar ungefär. Det var skönt att vara på BB tyckte jag.
Barnmorskorna, åter igen, var underbara! Hjälpte oss och mig så mycket med allt som skulle göras och kollas. De hjälpte oss jätte mycket med amningen till exempel.

 

Hela min värld i min famn <3

Jag fick ligga med dropp ett tag för att booosta upp mitt järnvärde som var väldigt lågt. Antagligen därför + av utmattning som jag svimmat och kände mig så svag en lång tid efteråt. Jag förlorade 2 liter blod under förlossningen, vanligen förlorar man upp till 1 liter, så det var ganska mycket.

Sammanfattningsvis kan man säga att förlossningen tog 38 timmar från att värkarna började på riktigt. I efterhand så har jag ett positivt (men luddigt) minne av allt, men ändå med blandade känslor. I och med att förlossningen var så himla lång, kämpig och att jag ibland blev orolig.. Men jag tycker att det är viktigt att man pratar om båda delarna!

Idag kan jag säga att jag längtar lite redan till nästa graviditet och förlossning, nu när jag fått lite distans och hämtat mig från det. Det var ju en sån mäktig upplevelse! Det som känns väldigt bra tills nästa gång är att förlossningen kommer vara mycket snabbare antagligen för så brukar det vara haha!

 

 

Hoppas att ni fick ut något av att läsa min förlossningsberättelse. Har ni frågor, något ni vill säga eller sådär är det bara o skriva! :)